lisamylife

Allt jag behöver göra är att andas, andas och andas. Det är upp och ner och allt är bara jobbigt. Klumpen i bröstet vill inte försvinna men det är väl inte så konstigt. Känslorna finns kvar och jag tycker det är så dråpligt och bedrövligt att det skulle bli så här när det lätt hade kunnat bli annorlunda om vi bara agerat annorlunda. Var precis som att jag var handlingsförlamad. Jag mår så dåligt över den situationen jag själv har satt mig i och nu är jag efterklok och tänker på allt som jag hade kunnat göra annorlunda och då kanske det hade varit i alla fall lite bättre nu och varit en någorlunda annorlunda situation. Nu har jag kommit på exakt vad jag vill ha sagt och skulle ha sagt och gjort för en vecka sedan, eller helst för två veckor sedan. Varför kommer man på allt sånt här för sent? Och varför gräver man ner sig i det. Jag vetefan hur det ska bli nu.. Men en sak vet jag. jag kommer agera annorlunda sen, göra det som jag skulle ha gjort när jag kom dit, gjort på rätt sätt. Aja vi får se. Ta en dag i taget och se vad som händer. Som en klok kompis sa till mig igår, det kommer till ett stadium där det måste sägas och man ska inte ruscha på för att det tillfället kommer oavsett. Och det är ganska så sant. Vilken jäkla soppa jag själv har skaffat mig, det är nästan skrattretande hur dum i huvet man kan vara ibland. Men jag har i alla fall bestämt mig för att det var bra att jag åkte, finns inget annat svar på den frågan. verkligheten här hemma är inte så kul och det är nog den största delen av soppan jag själv försatt mig i. Jag orkar egentligen inte med det här men vad ska man göra?
 
Andas, andas, andas