lisamylife

Det var inte alls så farligt som jag trodde att det skulle bli att jobba här i Ljusnedal. Visst är stället större men jag hann ändå med det mesta jag skulle göra igår. Och idag var det ganska så stressigt. jag Fick inte mat förrän 15.00 och jag slutar 16.00 . Men tillslut så bytte Lillan av mig så jag kunde få lite mat i mig. Höll på att krevera och hade nästan kommit till det stadiet då jag inte var hungrig längre.

Vad händer i lisas lilla huvud? Jo jag tänker på vintern, längtar till vintern, till eget boende och till en stabil tillvro som jag känner igen och kan hantera. Jag längtar efter mitt drömjobb! Jag har aldrig en jobbigt dag på skidskolan, eller jo visst kan jag ha det, men det jag menar är att jag alltid vill komma tillbaka till jobbet dagen efter. Så är det inte här. Vissa stunder så vill tårarna tränga fram för att folk talar till mig som om jag var 10 år och efterbliven bara för att jag frågar när jag inte vet. Det tycker inte jag är rätt! Bara för att jag är ny så kan jag inte allt. och det är speciellt en person som sällan talar till mig som en vuxen. Jag vet inte alls hur jag ska hantera situationen men jag tänker på lönen när det blir som värst.

Chefen har visat mig en ganska god sida idag för en gäst klagade på att det tog lång tid att få ut maten, även fast jag sagt till gästen en halvtimme innna då han och hans sällskap kom att maten inte var färdig men att det fanns flera alternativ ute så länge. när jag gick in i köket så stod Chefen där och frågade vad mannen ville och jag sa som det var och lade även till att jag var hungrig och jag hade lite tårar i ögonen. han gick ut till gästen och förklarade läget ännu en gång och fixade sedan så att jag fick mat och han var mycket angelägen om att jag skulle må bra och vara okey. Jag har visat för alla att jag är mycket stresstålig och har fått en hel del kommentarer om att jag är så lugn oavsett vilket tryck det är.

Jag är inte liten längre, (återgår till ämnet) Jag är vuxen, i alla fall i mina egna ögon och vet hur man ska bete sig och vad man ska säga och göra, men jag blir bara så upprörd när folk försöker taifrån mig den vuxna känslan genom att försöka sätta mig på plats för saker som är helt oförättigad. Bara för att jag frågar vad det är för sallad man ska ha till mackan och kommer tillbaka med kockens sallad, så ska dom inte behöva skrika, Neeeejj, den får du inte röra! Hade det inte varit lättare att bara säga att salladen som  jag letar efter finns i landet ute och bara upplysa mig lite snällt om att den där har kocken till sin matlagning.  Jag är inget barn. Man behöver inte behandla mig som ett barn.

Så nu är jag den vuxne och bara fortsätter med mitt jobb så proffesionellt som jag bara kan, göra det som jag ska göra och sen inte bry mig om vad dom säger.


Hahahah! en rolig sak hände. Jag hade glömt låsa min dörr till rummet och kollade på film när jag hörde några en aningens förfriskade män i korridoren leta efter toaletten. Den ene hittade den och den andre kände på min dörr och öppnade den och där stod han i bara skjorta och kallingar i dörröppningen med ett förvånat ansiktsuttryck och sen började båda två gapskratta! Vi båda bad om ursäkt och sen ropade han till sin kumpan att han hade gått rakt in på en dams rum istället för toalettebn. Ganska roligt ändå. Nu när jag skrev den här biten så kände några norrmän ( det är väldigt lyhört) på min dörr och diskuterade emellan om detta kunde vara duschen , om den var upptagen ,eller om det var något annat. Funderar på att gå ut och visa dom vart duschen är :P


min lilla storasyster, Jag saknar dig!