lisamylife

Idag är det två år sedan min underbara vän försvann och jag vill rätta mig även fast jag inte visste bättre hur det egentligen hade gått till.. han bröt inte nacken, Han dog av hjärtmuskelinflammation som han troligtvis inte visste om att han hade..Så onödigt och orättvist ändå! mina känslor idag har hittils varit upp och ned.. Jag har varit arg, skrattat och gråtit och snart ska jag besöka hans grav för att tända ett ljus till hans minne. Jag fattar fortfarande inte att han är borta och det jag är mest fundersam över är att jag tar det så hårt, även fast han inte var en jättenära vän, kanske för att han alltid fanns där coh alltid var någon som man såg och träffade överallt. Jag är också lite rädd för att åka dit. Tänk om någon skulle se mig, hans familj eller någon annan som jag känner.. Jag vet inte varför tanken är jobbig men det är bara en av de rädslor jag har. Precis som när jag försökte komma på om jag skulle gå på hans begravning eller inte. jag kände att jag inte passade där och att jag inte hade rätt att vara där.. Så jag gick aldrig och det ångrar jag. Det tog mig nästan två år att besöka hans grav för jag var dit på alla helgon och tände ett ljus.. och idag har jag bestämt mig för att åka dit och försöka förstå sanningen som för mig ligger dold..

Jag har till och med skrivit en låt om honom, fast den inte handlar om min relation till honom men ändå om mina känslor..

outside the rain is falling down
Just like it did yesterday
yesterday you came home to me
and ley'd down and sleep't in my bed

just before you fall'd a sleap
you said the most beautiful words to me

You love me, you love me, you love me, love me

It's been so long sence you were here
so long sence you were so near
much tears and anger sence I herd
that you had passed by

Now you been gone so long
I whant you to just come home

to come home again,home again, to come home again, home again

angels sings in my head
can't belive that you're dead

i am alone , alone, alone alnone, i am alone , alone I am all alone..

Det är väl mest sista biten som handlar om mina känslor till honom och den andra har jag en annan anledning för och det är för Malin..

Det är skönt att man kan skriva ibland för det är mitt sätt att få ur mig det jag känner och min väg för att uttrycka mig själv.. Just nu vet jag inte vem jag skriver det här för...Om det är för mig själv eller för andra som kan läsa det..

många tankar kretsar i mitt huvud och jag kan aldrig få ordning på dom...
ska man våga kasta sig över stupet för att de vad som finns längre ner eller ska man ta en försiktig klättring för att sakta men säkert förstå mer och mer vad det är som händer?
I am scared...
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jesus: jag vill ha BLOD!